moralfjant

Blixa skrev ett så himla bra inlägg om tvåsamhetsnormen. Ni vet, att en förväntas vara i ett förhållande med EN annan part, och typ äga varann. Nämen lite så. Det kursiverade är hennes text.

 

 

Åh vad jag håller med henne! Jag är så trött på hyllandet av den romantiserade hollywoodkärleken. "Jag följer dig ända in i döden" och "Du är mitt liv" och all annan sån där skit. Nej min partner är INTE mitt liv. En del av mitt liv absolut, en del av mitt liv som jag älskar och vill bevara och allt sånt, men jag har ju faktiskt ett liv utöver mitt förhållande (tack och lov).

 

Och jag vägrar ställa upp på att typ lova nån evig kärlek eller dedikera mitt liv åt någon. Typ om min partner var med om en olycka och bara är kontaktbar genom ögonen - klart som fan att jag inte drar mig för att skaffa en annan partner att bilda familj med om jag blir kär liksom. Skulle inte själv vilja ligga där i sjuksängen och känna att jag höll min partner tillbaka. Liksom go live YOUR life, not mine.

Det är en farlig idé det där om att folk "gör varandra hela" och att partnern är "mitt allt". För det medför liksom en bild av att en individ inte är hel i sig själv. Och fan va jobbigt det blir med ett uppbrott i relationen då, om jag trodde att hen var mitt allt. För då har jag ju inget kvar. 

 

Och nej, dessa tankar handlar INTE om att jag inte är kär i min kille på riktigt. Han gör mig skitlycklig och jag älskar att umgås med honom och vill bilda familj och är jättekär och allt det där ni vet. Men jag vet också att han inte är hela mitt liv, att jag kan vara lycklig även utan honom. Att jag är min egen person. 

 

 

Enligt nån på flashback. 

 

Alltså jag vet att dom ju faktiskt vill göra narr av mig. Men faktum är att jag känner mig rätt ärad över att tilldelas en så fin titel som Sveriges ledande feminazibloggare. Känns ju som en award! Jag vill tacka min familj, min avlidna hamster och Gudrun Schyman. Hehe.

 

 

Eller tja, egentligen åker jag inatt. Men skitsamma det jag ville säga var:

 

IIIIIM SO EXCIIIIITED, I JUST CAN'T HIDE IIIT!

 

Blir lite tidsinställda inlägg så ni inte helt tröttnar på mig. Annars, vilket jävla bra tillfälle att hinna läsa igenom mitt arkiv? Eller typ skriva sjukt elaka kommentarer om mig som jag ändå inte hinner radera bort förrän alla hunnit läsa dom? 

 

Lady Dahmer skriver om naturlig skönhet och en del människor går helt i taket när dom hör nån uttrycka sig om att vissa är snyggare än andra. Liksom, så är det bara. Get over it.

Jag kan bli lite trött på den här ”alla är vackra”-ideologin som många förespråkar. Som alltid ska påpeka att skönhet är subjektivt och du duger som du är och jadajada.

FÖR ALLA ÄR INTE VACKRA! Inte enligt normerna iallafall. En del människor är fula i de flestas ögon, må det så vara pga socialt konstruerade skönhetsideal eller nån biologisk symmetrigrej. Detta betyder dock inte att dessa personer är fula för alla, nej absolut inte, för någon kan dom vara vackrast i världen (på det sättet är det ju subjektivt).

Vad ”alla är fina”-resonerandet leder till är att det inte blir okej att vara ful. Att vara ful (i de flestas ögon) behöver ju faktiskt inte vara nåt farligt OM vi nån gång kunde få stopp på idén om att utseende (särskilt kvinnors) är viktigt för framgång i livet. Tänk om en kunde få vara ful och ba helt nöjd med det?

Kanske är du som läser en sån som brukar dra till med att ”alla människor är vackra!”. Men tänk dig fan för. För genom att säga det så antyder du även att det är viktigt att vara vacker. Att det är oacceptabelt att vara ful.

En del människor är fula, en del är skitsnygga. Vi kommer ingenvart genom att blunda för detta och mässa om hur fiiiina vi alla är. Det vi måste göra är att se till att utseende inte ska vara så relevant, att det inte ska vara så jävla viktigt att va snygg. Typ låta bli att kommentera andras utseenden hela tiden. Sluta berömma ungar för hur dom ser ut. Såna grejer.

Jag vill komma till den punkt där människor ska kunna se sig i spegeln och nöjt konstatera att dom är rätt fula. Utan att må dåligt över det. 

Jag ska åka iväg på semester imorrn, till USA och roadtrippa. FETT NAJS!

 

Men vet ni vad som är bajs?

 

Jag får ALLTID mens när jag är på nåt ställe där jag vill bada mycket. Vilket är väldigt ironiskt med tanke på att jag ju faktiskt inte får mens normalt (har hormonspiral, får mens kanske en gång i halvåret!) utan bara dom gånger jag verkligen vekligen INTE vill ha mens. Som när jag åker på semester.

 

Och asså mensen, den är så mycket viktigare än den görs. Tycker ni alla ska gå in och läsa mitt inlägg om Mensvåld mot kvinnor så fattar ni nog vad jag menar.

 

Hej hej ladies!

 

Jag vill gärna höra om ert "värsta-sexist-scenario". Alltså typ vilken är den knäppaste kommentaren ni fått? Gärna flera, om du har många på lager! Typ, har du fått skit för att du är för hårig? För sexig? För högljudd? För tjock? Amen du fattar. 

 

Och så vill jag veta: Var det en man eller en kvinna som kommenterade?

 

Fanny och Schmenus har dragit igång en bloggutmaning om sex, och temat den här veckan är: Fittan i fokus. Jag vill ju självklart va med på denna grymma utmaning, tycker frågor om sex i allmänhet och fittor i synnerhet måste uppmärksammas mer. 

 

Det finns en särskild grej kring fittor som jag tycker det måste pratas mer om. En sak som är en personligt upplevd grej som var fett jävla jobbig på den tiden som det gällde och ååh vad jag hade önskat att jag fått höra mer om det, att det inte hade varit ett skamfyllt ämne. Som jag knappt vågade prata med barnmorskorna på ungdomsmottagningen om, och än mindre min kille. 

 

 

Jag var runt 16 när det började, och liksom rätt sexuellt aktiv med min kille. Hade nyligen börjat käka p-piller för det ska en ju göra om en är i ett fast förhållande, det är liksom det alternativet som promotas. Sex hade funkat rätt bra innan dess (eller ja asså jag var ju lite blyg kring det hela men det var skönt och jadajada) men sen helt plötsligt började jag få ont efter att jag haft sex. En brännande känsla inne i fittan, sjuuukt obehagligt. Visste inte vad det var för fel på mig, googlade och så kom länkar om vestibulit upp och där stod det typ att jag aaaaldrig skulle kunna ha sex igen för så allvarligt är det tydligen enligt netdoktor.se typ. Blev ju för fan skiträdd. 

 

Men vet ni vad det sjuka är? Fastän jag fick så ont så fortsatte jag att ha sex. Tillslut började det göra ont under själva sexet också. Det höll på i flera månader. Jag härdade igenom sex i flera månader. Sex som ska vara skönt. Asså fattar ni!? 

Jag ville så gärna vara en Bra Flickvän, och en Bra Flickvän får inte ont i fittan vid sex. I ett normalt förhållande har man mycket sex, det säger alla. Sex är viktigt viktigt viktigt. Viktigast, nästan. 

 

Jag grundlurade min kille. Jag tror aldrig han hade en aning. För jag tog initiativet till sex, jag lät aldrig minsta tvekan märkas, aldrig minsta grimas av smärta synas. Jag försökte t.o.m lura mig själv. Tillslut erkände jag för mig själv och för honom att det gjorde ont och han gjorde allt rätt ni vet "men då fortsätter vi iiiinte" men det kunde jag inte acceptera så vi började med glidmedel. Det blev bättre men gjorde fortfarande ont ibland. Jag kunde bara inte släppa idén om att vi måste ha (penetratrions)sex. Jag trodde liksom vårt förhållande vart dömt till undergång annars. 

 

Jag kan bli så jävla arg när jag tänker på den här tiden i mitt liv. Typ ett halvår som jag gick omkring och mådde dåligt över att min fitta "inte fungerade som den skulle" och hur misslyckad jag var pga detta. En stackars onormal misslyckad tjej som var dömd till ett liv utan sex och en evighet av dåliga förhållanden eftersom jag fått lära mig att ett bra sexliv är det viktigaste av allt, nyckeln till ett fungerande förhållande.

 

Jag tänker på hur annorlunda mitt (sex)liv kunde ha varit ifall sex och fittan och kvinnans njutning inte varit så jävla skambelagd. Om det inte hade varit pinsamt att erkänna för mig själv, killen och omvärlden att "fuck this, sexet gör ont så nu slutar jag tills vi hittat en lösning". 

 

Jag tänker på hur mycket bättre mitt (sex)liv hade varit om jag inte hade hjärntvättats med föreställningen om att en Bra Flickvän tillfredsställer sin kille och den kvinnliga njutningen är inte alls lika viktig faktiskt. Om jag hade vågat säga till min kille direkt att "det här funkar inte" utan att få skuldkänslor.

 

Åh vad jag hatade min fitta under det där halvåret. Ingen jävla respekt hade jag för den eller mina behov. För fittan var liksom förbjudet område, inget som en ska tala högt om. Liksom lite smärtor och konstiga flytningar och annat knas är sånt du får härda igenom, för sssschh sånt där pratar man inte om! Inte kan du gå till vårdcentralen helt ogenerad och fråga om fittan på samma sätt som du frågar om varför knäet strular, det går ju inte. Fina flickor gör inte sånt.

 

Jag hade fått lära mig att fittan är pinsam. För ingen pratade om fittan och sånt som hör fittan till som mens, ibland smärtor, svamp ja ni fattar. Och om nån väl pratade om det så var det lite så där hemligt, som om nu berättar jag nåt förbjudet här tjejer emellan! Kom det in en man ja då stängde man igen munnen illa kvickt för HERREGUD inte skulle dom få höra mig prata om min mens! PINSAAAMT!

 

Tillsist fick jag nog och bestämde mig för att sluta skada min fitta och mig själv. Jag vet inte vad det var som fick mig att ta det steget. Jag började respektera min kropp och mina gränser. Acceptera min fitta. Slutade ha sex ett tag, bytte preventivmedel - det funkade.

 

Jag hoppas innerligt att inte en enda tjej på hela jorden ska behöva tro att hennes fitta är hemlig och skämmig och fel. Jag önskar att fittan ska bli ett såpass normaliserat ämne att snacka om så att jag (som ändå är rätt oblyg) ska sluta tänka att det är olämpligt att nämna sånt som mens och mensvärk framför snubbar. Jag vill att fittan ska vara accepterad, respekterad, älskad, vördad, hyllad och normaliserad men aldrig pinsam, konstig, fel eller förbjuden.

 

 

 

 

 

 

Sätter mig på toa för att skita. Ser en brun fläck på min hand. Hur fan kan jag ha bajs på händerna innan jag ens torkat mig!!!? Alltså EEEW.

 

Kommer sen påre, käkade nyss mörk choklad. Det är inte bajs, jävla tur det där.

Vandopo. Alltså ni måste gå in och kolla, så himla mycket pepp blandat med tankeställare blandat med sjuk humor. 

 

Inte alltid. Oftast inte. Bara ibland. 

Jag blir glad när jag pratar med någon som håller med mig. Jag blir också glad när jag pratar med någon som inte håller med mig, men som ändå försöker förstå hur jag menar. Jag blir glad när jag träffar en människa som kan tänka själv och som aldrig svarar "det bara är så".

Jag blir glad när jag träffar någon som tycker jag verkar annorlunda, men som närmar sig nyfiket och inte hånande. När någon säger "jag har inte tänkt på det förut" och jag kan se hur värderingen förändras as we speak. 

Jag blir glad när någon ger mig något att fundera över, och när jag tvingas ändra åsikt för att jag helt enkelt inte fattat. Då vet jag att jag hela tiden ifrågasätter, och att jag inte fastnat i ett "det bara är så". 

 

Jag blir glad när folk vågar trotsa normerna och gå sin egen väg. När jag ser en kille med rosa hår, när jag ser en tjej med håriga ben, när jag ser en människa som sticker ut men som fullkomligt strålar av självsäkerhet. Nä då blir jag tamejfan LYCKLIG!

Jag blir bitter när jag minns ångest över att inte duga som jag är, att behöva hugga av en arm och slipa ner en höft för att få plats i den givna normen. Jag blir bitter när jag ser andra lida av könsrollsamhället, patriarkatet och onödiga normer. När en 10-årig tjej inte vill gå på discot för att hon inte hittar sitt glittriga linne. När en 20-årig tjej inte vågar gå på stan utan smink. När en 40-årig kvinna berättar för sina döttrar att hon filar fötterna för att då blir hon så fiiiiiiin och döttrarna matas med att det är så viktigt att vara fiiiiiiiiiin.

 

Blir ledsen och arg när jag själv står i duschen och överväger att raka benen för att få känna mig snygg och duglig och då inser hur hjärntvättad jag faktiskt är. Blir glad igen när jag motarbetat min hjärntvättning och låter bli att ta fram hyveln, bara för att få känna att jag inte är ett jävla offer. Att jag  kan välja själv. Fast det är jobbigt nu så ska jag fan palla trycket!

Jag blir bitter när jag inser vad jag kämpar mot. Okunskap och maktmissbruk och nonchalans och förtryck. Jag blir glad när jag inser att jag inte är ensam. Jag blir glad för varje enskild person som visar sitt missnöje över hur det ser ut, och ännu gladare när någon gör något för att förändra det. 

Jag blir glad när du peppar mig att våga provocera, att våga be folk köra upp sina stenåldersvärderingar i röven och att våga vara mig själv. För jag vill liksom vara såhär och jag vill bli accepterad! Fattar ni?

 

På mina idrottslektioner i högstadiet var det väldigt vanligt att idrottsläraren könade hela konceptet. Alltså, skulle vi köra typ fotboll så sa han att killarna kör på den halvan och tjejerna på den.

 

Gud vad jag hatade det där. För alla andra tjejer utom jag var så "mesiga" (som jag tänkte på det då, alltså dom ville inte gå in hårt i närkamper, springa snabbt och ge allt) och jag ville verkligen kötta. Så jag brukade helt enkelt fråga lärarn om jag fick köra med killarna istället, och det fick jag.

 

Värre var det för dom killar som inte ville "köra hårt", dom som knappt kunde grundläggande bollteknik. Det var liksom inte okej att hoppa in i tjejernas lag. En kille gjorde det nån gång, och fan vad det buades och visslades. För killar får ju inte göra som tjejer. Det feminina är farligt. Det manliga värderas så mycket högre än det kvinnliga (särskilt på högstadiet där jag gick) och klart det fick konsekvenser.

 

Alltså, jag är verkligen för att dela upp vissa delar av skolgympan (typ nån bollsport) i två olika grupper. En grupp för som som är lite duktigare och vill köra lite hårdare, och en grupp för dom som vill ta det lite lugnare. Men varför i helvete måste läraren uttryckligen säga att den ena gruppen är för killar, den andra för tjejer?

 

På kampanjmotorn kan du gå in och skapa din egen affisch för moderaterna. Så här fin blev min:

 

 

 

Intogs för någon vecka sedan på Aquaria Vattenmusem. Smakade alldeles för sött och kryddigt (och jag älskar liksom dom supersöta från Espresso House så det är inte så att jag föredrar en besk variant) och hade dessutom konsistensen av typ bearnaisesås. Fan vad svårt det var att stava bearnaisesås, var tvungen att googla.

 

En helt, eehm, orelaterad fråga: Varför får en grönt bajs?

 

 

hej.blekk skriver om hur alla dieter är dåliga dieter och jag kan inte annat än hålla med henne. 

Det mest tragikomiska av allt är att folk som älskar t.ex. 5:2-dieten inte vet om att de redan utvecklat ett ätstört beteende. Det är ätstört att påstå att svält är bra för en. De flesta ätstörda gör det, också. De flesta ätstörda, precis som de som går på en diet, får adrenalin och energi av svält. Initialt, åtminstone. Det är också ätstört att säga ”lägg dig inte i vad jag äter!”, precis som alla som går på dieter gör. Diethållning, precis som ätstörningar (ingen skillnad i många fall), utvecklas till ett beroende och något man försvarar oavsett kritik.

Inga dieter är bra.

Det är helt sjukt hur vi kan leva i ett så ätstört samhälle. Överallt och hela tiden talas det om dieter och hur vi ska tänka på vad vi stoppar i oss och hur vi går ner fem kilo och hur vi får en plattare mage och DET TAR LIKSOM ALDRIG SLUT! Särskilt om du är kvinna, kommer de här "goda" råden från alla håll och kanter. 

Inte konstigt att så många tjejer är missnöjda med sin kropp. Inte konstigt att sjuåriga flickor vill banta. Inte konstigt att plastikoperationer bli mer och mer populära. För det är så samhället ser ut för oss kvinnor - nästan allt handlar om utseende. 

Och människor tror liksom att dieter och bantande är nåt harmlöst. Det är det inte. Det är att hata sig själv och ett symtom på att vi ständigt matas med intryck om hur viktigt det är att vara snygg och hur en gör för att bli snygg. Och en måste alltid göra nåt för att bli snygg, det finns liksom aldrig där från början. Alltid är det nåt som ska förändras. 

Jag börjar fan gråta när jag tänker på hur många tjejer och kvinnor som har ångest över sitt utseende. Som inte är nöjda med sina tjocka armar eller stör sig på celluliter på låren eller tycker tänderna är för sneda. Jag kommer själv ihåg hur jobbigt det var att stå i duschen och dra i magen och översköljas av ångest. Ångest över att inte vara tillräckligt snygg, att inte vara knullbar, att inte duga till för det som jag lärt mig att jag skulle duga till - att se på. 

Det enda sättet att bli nöjd med sitt utseende tror jag är att sluta bry sig om sitt utseende. Att "göra sig ful" (dvs inte aktivt jobba för att bli snygg) i små steg och sen bara conquer the world i din nyfunna fulhet. Att våga ha som mål att andra ska se dig som cool eller rolig eller snäll men inte som snygg eller söt. 

Jag är fulare idag än jag nånsin varit. Och aldrig har jag varit mer nöjd med mig själv.

Han här berättar det för dig. This is male privilege.

Läsvärt, garanterat. även om jag inte håller med om precis allt. Ni får gå in och kolla själva för jag kan inte välja ut några enstaka. 

Hittade denna i ett kommentarsfält. Tyckte den var så fin så var tvungen att fråga jigartala (som skrev den) om jag fick lägga upp den här, och det fick jag. 

Ni pratar om förtryck när det är NI som omyndigförklarar oss. Vi är tydligen inte ens kapabla att välja på vilket sätt vi vill ha stöd i vår vardag. Om du inte känner dig bekväm med att delta på detta sättet är det en sak men snälla sluta omyndigförklara oss och våra berättelser. Det som jag upplever som mest kränkande är när jag blir förminskand i min vardag genom att folk talar om för mig hur jag lever när de inte har en aning och det enda som skiner igenom är deras egna fördomar som jag tycker det är skrämmande att folk har år 2013. Det är dessutom oftast människor med minimal erfarenhet från att umgås med muslimer.

Och sen vill jag säga några saker också:

Visst kan jag förstå dom som menar på att det blir fel att vita, icke-religiösa personer drar på sig slöjan av solidaritetsskäl, just för att det blir ett slags exotiserande och att det stigmatiserar människor som faktiskt är religösa när hijaben blir nåt slags utklädningsplagg. Som hon här skriver, till exempel. 

Men uppenbarligen betyder det ju mycket för många muslimska kvinnor, den här solidaritetsakten (som nämns i kommentaren ovan och av flera andra) så helt fel kan det ju liksom inte vara. En får liksom väga solidaritetsaspekten kontra eventuell exotiseringseffekt och i det här fallet så tänkte jag att solidaritetsaspekten vägde tyngre (och så tog jag på mig hijab av anti-rasistiska och feministiska skäl). Därav inte sagt att det var ett oklanderigt val som inte får kritiseras. 

Det jag inte kan förstå är de människor idioter som säger att de vägrar ta på sig slöja för den är ett symbol för kvinnoförtryck och att de inte vill bidra till upprätthållandet av muslimska kvinnors ofrihet typ. Alltså ursäkta, men wtf? Isåfall borde ju även Slutwalk kritiseras, där ju syftet bland annat är (som jag fattat det) att demonstrera mot sexism, och för kvinnors rätt att klä sig som de vill - genom att demonstrerande kvinnor klär sig "slampigt". För att bära klackskor och sminka sig är ju ursprungligen för att behaga männen, och DET KAN VI JU INTE STÖDJA!!!??

Trött jag blir på människor som inte inser att samma "förtryck" ligger bakom smink som slöja. Och att detta inte utesluter att kvinnor kan vilja sminka sig/bära slöja och då ska få göra det - dom får välja själva. 

I Sverige får du bara klä dig som du vill, om du klär dig på rätt sätt. Enligt normerna. Värst utsatta är nog kvinnor som bär hijab och burka och liknande. Trakasserierna flödar och ni fattar hur allvarligt det är när ni hör att en höggravid kvinna blev misshandlad medvetslös.

 

Idag är det dags att visa solidaritet för våra medsystrar som kränkts nåt så ofantligt. 

 

 

Och idag, låt mig få slippa höra tjaffset om att slöjan är en symbol för kvinnoförtryck och jadajada. Jag vill inte veta av att människor sitter och slänger ur sig saker i stil med att muslimska kvinnor som bär hijab eller burka måste befrias från sitt förtryck (och då menar dom kläderna) och att vi inte ska uppmuntra slöjbärande. Slöja, smink - samma grej!

 

När killen står på golfbanan (I'm in love with en gammal gubbe liksom) och övar lite, så roar jag mig gärna med att hylla mig själv. Barnsligt och narcissistiskt och alldeles alldeles underbart!

 

 

Näää och om killen nu blir ledsen för att han tycker jag sprider fördomar om golf och besudlar den ädla "sporten" så vill jag ba tillägga: javisst det gör jag! Nämen ärligt, all idrott är bra idrott (utom den där folk slår varandra medvetslösa). Men en del idrott är bättre än annan idrott. Hehehe ;)

OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA TAGGAD!

 

Jag brukar egentligen inte vara så förtjust i att gå på Fest. Det är ett av dom (numera få) tillfällen då jag känner att jag "måste" klä upp mig och liksom va lite snygg - för att det är fest och andra tycker det är konstigt annars. Jag känner liksom närmast ett behov av att sminka mig och sätta på mig smickrande kläder. Ibland gör det inget för jag är ändå sugen på att pröva massor av olika kläder och sminka mig och fixa håret men minst lika ofta så går det över i nån slags ångest i att jag får bara inte vara ful!

Och jag hatar det. Hatar att känna att jag måste komma senare till festen för att jag inte känner mig tillräckligt snygg för att gå dit än. Hatar att granska mig själv kritiskt i spegeln och liksom noja om jag inte känner mig helt nöjd. För jag vill ju egentligen bara ha en kul kväll - ska det verkligen behöva vara så svårt?

Inför ikväll så känner jag bara pepp och ingen press. Tror det är för att jag vet att människorna där är sköna, öppensinnade och härligt feministiska och INTE kommer döma mig om jag väljer att komma dit utan smink. Jag kan liksom gå dit som jag vill och slippa på kritiska blickar på mig av andra (eller av mig själv!) vilket är så sjukt skönt. 

 

Alla vet att män och kvinnor är olika. Vad det beror på är dock en mycket mer omdebatterad fråga.

 

Jag tittade på den första delen av Hjernevask nyss (”The Gender Equality Paradox”) som alltså försöker spräcka hål i "genusbubblan" typ, eller så har iallafall jag fattat det. Och efter att ha sett programmet vill jag ba säga...jaha?

Personligen så tror jag ju att både biologi och kultur påverkar människors val. Jag tycker det är löjligt att förneka att det finns biologiska könsskillnader.

 

 

I klippet visar dom en studie gjord på 1-dag gamla barn, och tydligen så tittar flickorna längre på ett ansikte som hålls upp och pojkarna längre på nån teknisk grej. Jag vet inte hur många barn som deltagit (den vetenskapliga styrkan) men jag motsätter mig inte att det skulle kunna vara så. Att flickor och pojkar (generellt sett, på gruppnivå) föds med olika egenskaper och intressen alltså. 

 

Men vad ska vi göra av den informationen? Ska sådan information användas för att ytterligare befästa könsroller, säga att saker är naturligt feminina eller naturligt maskulina, och på så sätt även understryka att de som avviker är onaturliga (gör fel)? Att konstruera "normala" blir att även konstruera "avvikare".  Isåfall vill jag inte promota den typen av studier som bekräftar att biologin har betydelse.

Och varför ska dessa fynd av biologiska skillnader mellan könen ses som omöjligt att kombinera med genusmedvetenhet och en vilja att inte tvinga på barn förutbestämda (köns)roller? För även om det visar sig att 80% av alla män föredrar teknik över socialt samspel, varför ska jag förutsätta att min son är en av dem? Eller valfritt annat exempel - varför försöka leda in någon i ett intresse endast pga forskning som baserar sig på generella (ofta små) skillnader mellan könen? För det är viktigt att komma ihåg att det finns variationer även INOM grupperna. 

Pojkar och flickor ÄR biologiskt olika (i vilken omfattning - därom tvistar de lärda). Men jag ser verkligen inte varför det ska vara ett argument mot att uppfostra barn genusmedvetet.

Jag ser inte varför min acceptans av att det finns biologiska könsskillnader ska hindra mig från att låta min son gå i rosa klänning. Btw, förr i tiden ansågs rosa som en manlig färg, och även pojkar bar klänning - förklara det då, extrembiologister ;)

Sjöngs i nån låt av nån kille som inte gillade att vara man. Som inte gillade män och manlighet överhuvudtaget (glömt vad låten hette, vet du?). Det handlar ju alltså inte om att kuken är så stor att den är tung att bära (hehe) utan om att det är jobbigt att vara kille. 

 

Och det är säkert skitmånga grabbar som känner så, eller? Jag blir så himla himla nyfiken: på vilket sätt är kuken tung att bära, tycker ni?

På vilket sätt är det jobbigt att vara man?

 

 

En hemsk ledare i DN idag, som typ handlade om att det ska ses som en frihet och inte en rättighet för transpersoner att byta kön. Att de minsann får finna sig i kravet på att sterilisera sig om de nu absolut måste korrigera könet (även om det enbart är rent juridiskt) och att de egentligen borde söka sig till den privata plastikkirurgin.

 

Snacka om att uttrycka sig transfobiskt asså. 

 

Som om folk ville byta kön bara för att jävlas med samhället. 

Som om alla hade råd att söka sig till privata aktörer. 

Som om transpersoner inte redan är en jävligt utsatt grupp i samhället som inte behöver få mer skit kastad mot sig.

 

Alltså, fatta att känna att du är i fel kön och att du inte kan må bra om du inte får byta kön. Fatta vilken ångest. Eller jag kan inte fatta för jag är ju själv trygg i min könsidentitet, men bara för det behöver jag ju inte håna dom som inte är det. Blir så trött på människor som inte kan acceptera att människor kan ha olika känslor och behov, och som vill göra det svårt för dessa människor att få sina behov uppfyllda. Usch!

Läs gärna vad Fanny och Genusfolket skrev om det hela.

MEEEEN HEEEEEEEJ KÄRA LÄSARE!!! (flirtar lite så att du ska ge mig det jag vill åt).

 

Vem fan är du? (går över till hård & rättfram stil).

Nämen ärligt talat, jag är sjukt nyfiken på om jag har någon läsare som INTE skulle klassa sig själv som genusmedveten/intresserad-av-genus. Som hänger här av nån annan anledning. Du behöver ju liksom inte säga vem du är, men ba göra ett avtryck. 

Varför läser du min blogg, om du inte är intresserad av genus? Det skulle jag vilja veta :)

PUSS PUSS! (åter till flirtandet).

Jag hatar att se djur och insekter lida och dö. Bara för att jag KAN döda smådjur som typ myror och spindlar och flugor lätt som en plätt, betyder det väl inte att jag SKA göra det? So what om dom är äckliga, finns massor av människor som är äckliga men använder väl inte det argumentet för att mörda dom?

 

Jag gillar liksom inte att bestämma över liv och död på det sättet (oavsett om det gäller en hund eller en myra). Om det ligger en spindel i min säng? Då fångar jag den och bär ut den. Om det är myror på vägen? Då går jag runt dom. Så långt det går liksom. Mördar dock myggor som försöker bita mig, för annars skadas jag ju själv. 

Men varför döda i onödan?

Jag gillar inte att andra mördar insekter heller, så snälla, gör inte det. Inte när jag ser det iallafall.

 

Blir så trött på mänsklighetens överlägsenhet och utnyttjandet av densamma. Varför ska vi bara bry oss om vår egen ras? Och varför blir du ledsen om en katt blir påkörd men har inga problem med att själv mosa en spindel?

 

Ikväll kommer det över trevligt sällskap till mig, och vi ska ha skräckfilmsmarathon. Najs va? Svull av mat och popcorn och glass och läsk blir det ju också såklart, är ju liksom halva grejen. 

Egentligen borde jag inte kolla på skräckfilm. Jag får mardrömmar och blir nojig, EFTERÅT. Under tiden jag kollar på filmen tycker jag att det är asroligt. Skrattar mer än jag blir skrämd liksom.

 

Jag innan filmen - Ameeh, det här är ju inte ett dugg läskigt ju.

 

Jag efter filmen - VAD FAN VAR DET DÄR SOM LÄT!? I'M GONNA DIIIIIE!

 

Kommer få panik om ingen av gästerna vill sova över. Hatar att sova ensam i vanliga fall liksom, och nu kommer jag ju dessutom vara panikslagen över att det ska börja läcka svart hår från takfläkten typ.

Tips på jävligt creepy skräckfilmer?

HEJ.BLEKK uppmanar till en vegetarisk månad och jag kan inte annat än hålla med henne. Hon listar också massor av pro-veg argument där så gå in och kika!

 

 

Folk frågar ofta varför jag är vegetarian (fastän jag inte själv klassar mig som vegetarian pga är ännu inte en tillräckligt god människa för att sluta äta lax och räkor) och jag brukar svara "av alla skäl: hälsa, djur, miljö". 

 

Nej, jag diggar inte resonemang om att  "alla ska få äta det dom vill" och slippa bli ifrågasatta. För det är en jävligt onajs grej att äta kött (och jag skäms över att jag inte är så mycket bättre själv). Jag tänker inte respektera nåns rätt att utnyttja djur eller exploatera vår planet bara för att du inte ska känna dig utpekad eller slippa reflektera över hur dina matvanor påverkar. Din bekvämlighet är liksom inte lika viktig som att djuren och jorden får leva vidare, om du fattar?

 

Sen kan jag faktiskt förstå att en inte helt orkar konvertera till hel-vegansk (eller vegetarisk) kost för det kräver tid och energi och alla har inte den just nu. Det är okej att inte orka bryta mot normerna, det gör dig inte till en dålig människa. Men om du nu ska fortsätta äta icke-vegetariskt så ska du ändå förstå att det är nåt dåligt, och sluta upp med att bortförklara och bagetallisera utnyttjande av djuren och vår jord. Du ska veta att vegetarianer och veganer har helt rätt i sin filosofi och att dom inte överdriver eller är överkänsliga. Det är du som är underkänslig.

 

Jag är så trött på att behöva trippa på tå kring köttätare för att dom inte ska känna sig utpekade. Jag vill att du ska känna dig utpekad. För då kanske du faktiskt inser hur skev köttnormen är.  Fast sen orkar jag inte alltid kritisera alla som äter kött för det sker överallt och hela tiden och ibland vill jag bara få ha trevligt med min omgivning.

 

Jag är vit och det gör mig jävligt priviligerad. Jag hatar det, fastän jag drar fördel av det. Hatar att hudfärg ska spela roll. Hatar fucking vithetsnormen. 

 

Att vara vit är liksom grundförutsättning, det som inte behöver sägas. Det självklara. Allt annat måste benämnas. Du kanske säger "jag har en asiatisk kompis" men när sa du senast "jag har en vit kompis"?. Och allt annat i samhället kretsar kring vithet också, allt vi köper, alla filmer, hela jävla makteliten och ba allt. 

 

Kolla gärna in det här klippet om vithetsnormen.

 

Självskadebeteende. Det lyfts ofta fram som ett enormt problem, något som måste jobbas bort, som måste behandlas. En individ som berättar att hen självskadar får ofta förfärade reaktioner av omgivning (och professionella?) som berättar hur dåligt och farligt det är att till exempel skära sig i armarna.

 

Det många verkar missa är att det inte är just själva självskadebeteendet som är ett problem. För det grundar sig ju i ett dåligt mående. Att skada sig själv blir för många en slags försvarsmekanism som kan uppstå pga dåligt mående, en vill lindra sin ångest för att orka med allting. 

Många berättar för mig hur de kan få sån ångest att de inte står ut med sig själva, och att det enda som hjälper då är att självskada sig. Och det är då jag ger dom en klapp på axeln och säger att "fan vad bra att du gör vad du kan för att må bättre, att du försöker hjälpa dig själv!". Sen kan diskussionen visserligen ledas in på alternativa ångestdämpande metoder (som inte är lika skadliga) men fokus ligger ändå på det dåliga måendet i sig. 

 

Att bli förskräckt över att någon självskadar sig och börja mässa om hur viktigt det är att hen slutar med det omedelbums kommer INTE att hjälpa någon. Det enda det gör är att skambelägga beteendet och att få personen som självskadar att känna skuld över att ha oroat någon annan så mycket. Och om du tydligt visar att du inte tycker det är okej att personen självskadar (som förälder kanske du till och med förbjuder det?) så riskerar du att personen kommer att undvika att öppna sig för dig, eller att personen faktiskt mår så dåligt att hen tar sitt liv (för om hen förbjöds att självskada sig och det var den enda tillgängliga metoden för hen att lindra sin ångest för tillfället, så måste hen få fortsätta med det tills ångesten minskat eller en alternativ ångestdämpande metod hittats).

 

Visst ska du visa att du är orolig om typ din kompis berättar för dig att hen självskadar, men försök då att visa att oron handlar om att personen mår dåligt och inte det faktum att personen självskadar (eftersom personens självskadebeteende är ett symtom på det dåliga måendet). Och berätta hur modig personen var som berättade, hur stark hen är som försöker hjälpa sig själv genom att berätta för andra. Peppa. 

Någon som har erfarenhet av självskadebeteende, som vill lägga till nåt? Eller som inte alls håller med?

FÖRTYDLIGANDE - ÄNDRAT 30/1 2013

Jag fick väldigt hård, men extremt viktig och konstruktiv, kritik på detta inlägg. Kärnan i det hela var att mitt inlägg kan ses som normaliserande av självskadebeteende eftersom det av många kan tolkas som att jag ser det som något värt att hylla. 

Jag har i inlägget överdrivit min positivitet inför självskadebeteende, ett fjantigt och farligt sätt att väcka nyfikenhet hos läsarna. Det jag menar är alltså INTE att självskadebeteende i sig är positivt eller något värt att hylla. Det jag menar är att en får se att tjejen gör så för att orka, för att behandla sin ångest - som metod för att överleva. Det är just detta att hon försöker överleva - om än genom en destruktiv strategi - som jag vill peppa henne för. Det är det jag vill säga - "vad bra att du försöker hitta ett sätt att överleva din ångest", och sedan leda in samtalet på alternativa strategier. 

Jakob Skogh har skrivit en briljant krönika om män och feminism. Beundrarbrev till [email protected]. Fan va bra den är asså.

 

 

Grundläggande: Vi kan aldrig välja helt fritt eftersom vi alltid påverkas av vår omgivning, detta är dock inte per automatik dåligt och betyder inte att vi är viljelösa offer.

 

 

Exempel: Du är friare i ditt val av vilken typ av grönsaker du vill äta, än hur du vill göra med din kroppsbehåring. Du kan välja att köpa tomater istället för gurka utan att bli ifrågasatt. Medan ditt val att raka/inte raka benen är föremål för ständig diskussion och fördömande.

 

Vissa val är mer "ofarliga" än andra. Sen så ändras såklart vilka val som ses som ofarliga och inte (till exempel är det mer fritt att välja att ligga runt idag, än det var förut). De ofarliga valen är mer fria och tillåtande, eftersom individens val då inte är föremål för fördömande. Liksom, ingen blir upprörd över att du köper hund istället för katt. Men vissa blir helt jävla till sig om du väljer att leva polygamt. 

 

 

För att jag ska kunna vara fri att välja typ hur jag vill se ut, om jag ska leva i en relation eller inte och med hur många inblandade i den, om jag ska ha barn eller inte med mera så måste omgivningen tillåta mig att välja utan att dömas. Jag ska inte kunna välja fel eller rätt. Inget val ska klassas som avvikande, och inga val ska sägas vara normala. Valen måste ses som ofarliga och okontroversiella - typ lika ointressanta som vilken sorts toapapper nån föredrar. 

 

Men nu gör inte alla val det. Vi som är intresserade av genusfrågor vet att det finns sjukt snäva normer som begränsar människors valmöjligheter (utifrån vilket kön en föds med). Självklart finns även begränsande normer kring saker som ligger utanför genustänket (typ val av religion) men jag diggar ju fokus på genus och särskilt skönhetsideal så det blir mina referenspunkter. 

 

Även om du inte kan välja fritt, så kan du (mer eller mindre) välja det just du vill. Du kan välja att som man gå klädd i klänning om du vill det, även ifall omgivningen inte ställer sig tillåtande till detta. Du kan välja att som kvinna ha håriga armhålor om du vill det, även om du fördöms för det. Eller, för att vända på det lite: du kan välja att som råbarkad feminist klä dig "jättefeminint" och massa smink och operera brösten och hela fadderullan även om du vet att vissa inom kretsarna kommer se det som typ hyckleri. MEN FASTÄN DU VÄLJER DET DU VILL, SÅ ÄR VALET FORTFARANDE INTE FRITT!

 

MEDVETENHET är nyckelbegreppet här. Genom medvetenhet om hur normer och strukturer ser ut (och att det är just föränderliga normer och inte naturligt givna "måsten") så kan jag få kraft att faktiskt våga välja det jag vill, även om det är avvikande och jag döms för det. Medvetenheten gör dock inte valet friare, eftersom samhället/omgivningen reagerar starkt på mitt val (särskilt om jag väljer att avvika från normen).

 

För att kunna möjliggöra för folk att välja fritt räcker det inte att mässa om att "det är okej att vara avvikande" eller att en ska "våga gå emot systemet". Det är inte individens förhållningssätt som måste ändras, utan det är dom snäva, otillåtande normerna som måste breddas. Fria val får inte förenklas till en individfråga, det KAN inte reduceras till att handla om att peppa individer att våga välja det dom vill.

 

Visst ska vi uppmuntra folk att våga välja normbrytande för det är en början och en ofrånkomlig del i det hela, men det får inte stanna där. Målet måste alltid vara att individer inte ska behöva våga välja, för valet ska vara så fritt att det inte spelar någon roll hur du väljer. Det ska inte finnas något behov av att vara modig eller stark. 

 

Men hur fan breddar vi normerna? Hur ändrar vi strukturer? Hur gör vi samhället mer tillåtande? 
Svar: Det finns inget enkelt svar. Många bäckar små. Piece by piece. Ha tålamod. Kämpa. Uppmuntra normbrytande. Gör folk medvetna om att det självklara inte är självklart. Kämpa. Och med mera som inte får plats i inlägget men jag tror ni fattar grejen. 

Peace out y'all, fan va grymma vi alla är som kämpar för att vara oss själva fastän det ibland är så jävla svårt i rådande, otillåtande samhällsklimat. KRAM OCH PEPP!

Kawa på Genusfolket skriver brilliant om motargument feminister och antirasister brukar stöta på. De fem vanligaste idiotiska sakerna folk brukar slänga ur sig när en kritiserar sexistiska/rasistiska uttryck. Jag har mött på alla, kan jag säga. 

 

Argument nr 3 är roligast tycker jag. 

3. Det är censur, ni försöker tysta mig!

Man tycker att det här argumentet borde falla på sin egen orimlighet. Men låt oss gå igenom det ordentligt så att till och med den mest inbitna kommentarsfältherren förstår. Det är inte censur när någon säger emot dig. Du blir inte tystad när någon kritiserar något du sagt. För, här kommer den svåra biten, precis som du har rätt att slänga ur dig svinkorkade uttalanden om att det borde finnas en internationell mansdag eller att feminismen har gått för långt så har jag lika mycket rätt att säga emot. Sist vi kollade så stod det inte såhär i grundlagen:

1 § Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor utan att nån jävel säger emot

Usch för människor som inte kan sätta samman flera förtryck. Som kan se kvinnoförtryck, men är oförmögna till typ klass-analys. 

 

 

Usch för liberaler överhuvudtaget förresten. Människor som tycker det är helt okej att vissa är rika och andra fattiga. Att en ska kunna tjäna på att utnyttja andra. Människor som röstar blått, människor som vill bevara kapitalismen, människor som helt enkelt accepterar en sjukt orättvis samhällsordning. Usch på er.