moralfjant

Skulle du kunna beskriva någon som tjock? Även inom personens hörhåll? 

Nej. För att säga att någon är tjock ses inte bara som nåt ofarligt beskrivande, som längd, utan ses som nåt negativt. Typ som ful. Men varför är det så? Varför ska tjock vara ett negativt laddat ord? Varför kan vi inte beskriva tjocka personer som just tjocka?

Om en tjock person beskriver sig som tjock inför mej, tänker jag inte försöka hyssja och motsäga och ba "nämen du är ju inte tjock!" för det är inget dåligt med att vara tjock. 

Jag är så jävla trött på fettfobin i samhället. 

Thina skriver:

Människor blir otroligt obekväma när jag pratar om mig själv som tjock alternativt fet. Man ser hur de kämpar med känslorna de väcker. Hur de känner att de måste och borde protestera och säga nej, fast det faktiskt är uppenbart att jag inte tillhör det smala släktet.

Den obekväma känslan handlar om allt som kopplas samman med ordet tjock/fet som exempelvis lat, ful, äcklig, karaktärslös och mindre värd. Å då kan jag förstå att de vill protestera, för alla de där sakerna är jag absolut inte. Nej jag är bara jag, en helt vanlig tjockis. Både fin, smart och fantastisk.

Dina bästa tips för en bättre självkänsla!
- umgås med människor som inser hur grym du e och visar det
- fler finns i ett tidigare inlägg, här

Hur brukar de negativa bemötanden som du får (på på grund av dina åsikter), se ut?
Hånande, lilla-gummande, folk vägrar att lyssna och TA IN. Men oftast får jag positiva reaktioner, eller åtminstone inte tydligt negativa. Folk lyssnar men fattar inte grejen liksom.

Om du fick ändra en sak i världen vad skulle det vara då?
Fan va svårt. Men asså kan bli så jävla flummigt svar ingen ondska, inga krig och blablabla, får väl försöka va lite mer specifik. Jag skulle önska världen va mycket mer socialistisk, att pengar inte sågs som värdefullt på det sätt det gör idag. Och skulle gärna få bort snygghetsen fan va mycket jag vill asså!

Hur kommer man över utseendesfåfänga?
Tänker, självrannsakar, läser förebildsbloggar, tänker lite mer, utmanar sig själv i små steg. Våga testa att gå osminkad. Testa att låta benen vara håriga några veckor. Men framförallt - hitta människor som stöttar dej i det du gör, för kan va jävligt tungt att göra själv - se till att få pepp från andra. Om du inte känner några IRL, sök uppmärksamhet på bloggar genom att kommentera etc. Det kan va skönt att få bekräftelse från andra att det en gör är viktigt och modigt. 

Vad tycker dina föräldrar om genus/feminism?
Dom är inte särskilt insatta/intresserade som jag förstått det - men dom stöttar mej i mitt engagemang. Mamma brinner för andra frågor och pappa, tja, en vet inte riktigt vart en har honom. Men har precis gett farsan en lättläst genusbok (intro typ) som han håller på att läsa nu, får välan se vart det leder :)

Har du några kärnfrågor som du verkligen tycker borde diskuteras mer än andra?
Javisst, genus, självkänsla & skönhetsideal är väl mina darlings. 

Vad gillar jag med Lady Dahmer? Vad gillar jag inte med henne?
Hon är ju råball. Normbrytande, skriver om genus & skönhetsideal på ett sätt så alla kan förstå och bli medvetna. Modig. Gapig på ett underbart sätt. Av det jag fått se gillar jag henne skarpt. Är väl någon enstaka gång när jag kommenterat något jag tycker hon gjort fel som jag tycker att hon svarat på ett ganska dumt sätt.

Varför är det så provocerande med kvinnor som inte uppfyller de stereotypa kvinnliga idealen?
Jag tror att folk provoceras av normbrytare just för att dom då tvingas inse att deras sätt att leva inte är det enda valet, inte är det "naturliga" utan att det går att välja annorlunda. En tvingas till självrannsakan, så många väljer istället att håna dessa kvinnor. Det blir ett hot mot den egna världsbilden, nåt obekvämt som sticker i ögat.

Är jag väldigt självsäker? Har jag alltid varit det?
Jag är sjukt självsäker. Jag vet att jag är awesome och inget sticker hål på det. Jävligt skönt. Men det är klart att jag ibland också får mindervärdeskomplex och känner mig dålig, men jag jobbar snabbt bort dom tankarna. Jag har nog alltid varit självsäkrare än dom flesta andra jämnåriga, men under högstadietiden va jag (i mina nuvarande mått mätt) osäker. Aldrig så att jag hatat mej själv, men såpass att jag brytt mej väldigt mycket om hur andra ser på mig och haft behagsjuka liksom.

Mår jag någonsin dåligt över mitt utseende? Känner jag någonsin att jag hade velat vara riktigt "modell-snygg" om jag hade möjligheten?
Nuförtiden mår jag faktiskt nästan aldrig dåligt över mitt utseende. Måste erkänna att jag ibland stör mej på mina nyuppkomna röda prickar på ryggen dock – alltid haft len hud förut. Skillnaden är väl att jag förut kunde känna mej ful ibland och då må dåligt över det, och att jag nu kan känna mej ful utan att det gör mej nåt. Nope skulle inte ändra nåt på mitt utseende, eller va modellsnygg, även om det kunde ske helt magiskt (jo okej dom där röda prickarna kan få försvinna). Jag trivs i min kropp.

Vad skäms jag över?
Inte så mycket. Jag skäms när jag går förbi en tiggare/blir uppring av välgörenhetsorganisation och inte ger pengar för att jag påminns om att jag inte är en genomgod Moder Mican.

Vilka är mina politiska åsikter? Är jag politiskt aktiv eller inte?
Jag är väldigt väldigt långt ut på vänsterskalan. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – den stilen. Vill jämna ut inkomstklyftor typ helt, se det kapitalistiska systemet ersättas av nåt annat bättre – men vet inte exakt vad för är upptagen med att tänka på genus ;) Jag är alltså inte politiskt aktiv, i nuläget iallafall.

Hur ställer jag mig till dumpstring? 
Va tvungen att googla ordet hehe. Det är alltså att leta prylar och ibland även mat i containrar, av miljömässiga skäl. Det är väl fett bra kan jag tycka! Har inte testat själv men skulle lät kunna plocka på mej möbler ifrån sopen (sjukt billigt också ju!). Dock inte mat för jag är för orolig för baciller för det, men om andra gör det är ju underbart :D

Är jag vegetarian/vegan? 
Jag kallar mej inte vegatarian, men jag äter nästan bara vegetariskt. Av alla uppenbara skäl (miljö, hälsa, djurrätt) och för att jag inte är så förtjust i kött iallafall.

Hur ställer jag mig till det eviga förminskande av (framförallt) bloggerskor?
Tröttsamt. Liksom fatta att bloggandet är det nya författandet, som att skriva i en tidning. 

Jag har försökt slå samman vissa av era kommentarer till några övergripande frågor, som jag hoppas ska innehålla allt ni undrade över :) Here goes några:

Varför kallar jag mig för "moralfjant"?
Tyckte det va roligt för det rimmade på moraltant, och jag hatar onödigt moraliserande så kändes bra med moral-fjant. Ville ha nåt kort som e lätt att komma ihåg.

Hur gör jag för att vara så awesome? 
Jag bara är sån ;) Nämen sjukt stark självkänsla, en stor portion kritiskt tänkande och självrannsakande kombinerat med välvilja blir jävligt göttigt asså.

Vem är min absolut största förebild? 
Asså jag har typ aldrig haft en idol eller förebild på det sättet. Men jag diggar Lady Dahmer och Fanny väldigt mycket måste jag säga. Och Robin Hood ;)

Hur kommer det sig att jag blev så engagerad i genusfrågor? Har jag alltid haft intresse för det?
Verkligen inte!!! Jag har aldrig riktigt identifierat mej i den stereotypa flickrollen, men har stolt känt mej som pojkflicka fram tills för några år sen när jag började fatta allt det här med genusordning och sociala konstruktioner. Blev intresserad ”på riktigt” när jag började universitetet, gick med i en tjejjour och började läsa Lady Dahmers blogg – typ två år sen. Asså det har väl legat i och grott ett tag men bröt väl ut först några månader innan jag började blogga.

När började jag tänka normkritiskt, alltså insåg det här med att skönhetsidealen inte måste följas och så? Tänkte jag så när jag var liten? När började jag verkligen GÖRA nånting åt det?
Jag har alltid varit mindre mån om mitt utseende än de flesta andra tjejer i min ålder, brydde mej inte så mycket om det som unge. Men på högstadiet blev det andra bullar för blev så jävla hårt utsatt av att inte leva efter reglerna, så där bäddades jag in i kroppsnoja och snygghets (även om jag var långt ifrån lika obsessed som dom andra tjejerna va). Sen har fulfobin stegvis fasats ut. Asså jag gör ju ingenting åt det annat än att blogga och nån enstaka gång har jag snackat om det på en skola. Eller iofs upplyser jag min omgivning om det skeva ;)

Vad är mitt absolut största beroende?
Helt klart choklad. Och fotboll. Och just nu TV-serien Merlin.

Vilken är min favoritbok? 
HARRY POTTER! *nörd*

Hur klumpig är jag på en skala från ett till tio? 
En tråkig 5, mittemellan I guess.

Bara inse att det är bättre att äta vegetariskt. För djuren. För miljön. För hälsan. Bara inse att rekommendationen är att äta typ 15 kg kött per år, och genomsnittssvensken äter 75 kg. Bara inse att vi lever i ett starkt köttnorms-samhälle som egentligen inte är bra för nån inblandad. Bara inse det, och sen kan du fortsätta gnaga på ditt revbensspjäll. 

Jag blir inte arg på folk som vill äta kött, egentligen. Eller dom som röker. Äter onyttigt. Amen ni fattar. Det jag blir arg på är dom som vägrar erkänna att det är bättre att äta vegetariskt. Som ska försöka bortförklara och ifrågasätta vegetarianer, för att dom inte kan ta in att deras matvanor är dåliga. Det stör mej som fan.

Japp, jag äter själv kött nån enstaka gång, så äter jag fisk och mjölkprodukter och massa annan skit. Men jag vet att det är dåligt, och behöver inte gå in i nån löjlig försvarsposition gentemot dom som äter bättre.

Kika gärna in hos den djurrättande feministen, hon skriver mycket som tvingar en att ifrågasätta sig själv. I like that!