Så ofantligt trött på folk som jämför stöld med våldtäkt. Som säger att kvinnor borde tänka i termer av risker för att undvika att bli våldtagna, på samma sätt som vi inte lämnar vår laptop obevakad. Trött på argument att det är värre att våldta någon som klär sig "anständigt" än någon som klär sig "utmanande".

 

DET ÄR INTE SAMMA SAK!

 

Skillnaden är att en stöld aldrig kan vara frivillig, men att sex kan vara det.

Jag kanske vill signalera ut sexighet, vill visa att jag är på jakt efter ett ligg. För att jag är kåt. Men det betyder ju inte att jag inte ska få bestämma hur och med vem jag vill ha sex! Att då hävda att jag inte borde göra det eftersom det ökar risken för våldtäkt, att jag som kvinna har ett ansvar för att inte bli våldtagen, är bara bisarrt.

 

Det är verkligen inte samma sak som att säga åt någon att låsa dörren eller gömma sin laptop. Eller att låta bli att utsätta sig för risken att bli mördad, typ genom att skrika glåpord åt ett gäng våldsdömda narkomaner.  För detta är ju företeelser som inte kan fylla något positivt syfte överhuvudtaget. 

 

 

 

 

Satte mig ner. Lyssnade i 30 sekunder, sen fick jag panik-trötthet i öronen och stängde av.

 

"Man mår bättre om man tränar, det är vetenskapligt bevisat blablabla"

 

MEN JA ALLA VET DET! Frågan är liksom inte om det är hälsosamt att träna, frågan är om det är så jävla givande att hela tiden få inkört i sitt nylle hur viktigt det är att träna för att vara stark (underförstått vara snygg) och hur alla jävla småsaker räknas och kalorier dom ska också räknas, och bygg upp röven såhär och DET TAR TAMEJFAN ALDRIG SLUT. 

 

Och hälsohetsen visar sig bland annat i skeva attityder mot överviktiga/tjocka/mulliga (fat-shaming). Människor tänker att alla som inte kör situps och äter fullkornsbröd (så länge dom inte är smala, då är det okej tydligen...?) är lata jävlar som ska beskattas extra för sin vikt på flygplan typ. 

 

Och jag blir så trött för jag vet att hälsohetsen är en täckmantel för knullbarhetsnormen. Dessutom tror jag inte att människor mår bra av att träna för att de får ångest av att inte träna - för om de inte tränar "tar de inte hand om sig själva", eller hur var det nu?

 

Ah ba trött på det hela. Nu ska jag se Prison Break istället, tjingeling!

En äcklig liten PIIIP sparkade mig hårt, med dobbarna, på en fotbollsmatch i helgen. MED FLIT! Klart som fan jag blir sur på den lilla PIIIPEN. Så när jag ojat mig lite och domarn blåst av och en medspelare kommer fram och frågar om jag är okej så svarar jag:

- Nej den jävla fittan sparkade ju med flit för fan. 

Eller nåt i den stilen. Nu i efterhand skäms jag lite. Inte för att jag på nåt sätt skulle ha sårat henne, utan för att jag valde just ordet fitta för att uttrycka min frustration. För mig är ju inte ordet fitta ens negativt. Det bara flög ur mig. Jag vill inte smutsa ner fittorna med att förknippas med henne, liksom. Till nästa gång vill jag vara bättre förberedd. 

Så därför frågar jag er, vilka ord finns det som är sjukt offensive emot personen de gäller, men inte för nån övrig grupp?  Exempel på saker som är offensive mot övriga: hora, fitta, neger, cp.

 

Människor som på riktigt, helt och fullt, tror på talesättet "vara sin egen lyckas smed" och att en "kan välja glädje". Jag vill bajsa i ert kaffe. 

 

Finns det nånting som kan vara mer nedvärderande än att säga åt en deppig person att rycka upp sig? Att försöka se positivt på saker och ting? Att jobba lite själv, ingenting kommer gratis vännen. Du måste VÄLJA att må bra.  Vem fan väljer att må dåligt?

 

Läs det förra inlägget innan du läser detta!

Om du tycker att partnern gjorde mest fel, vill jag inte längre va kompis med dej. Typ så. 

Jag var på en tränarutbildning och majoriteten av männen (var bara jag och 5 män i min diskussionsgrupp) tyckte att det var mest partnerns fel (fast då var det en grevinna det gällde). Hon fick liksom skylla sig själv, eftersom hon varit otrogen.

Att den svartsjuka Kungliheten (då greven) hade frihetsberövat henne och beordrat att hon skulle dödas om hon gick utanför slottet (oavsett om det var för att knulla eller handla frukt) tyckte dom inte var lika hemskt som att hon var otrogen. Ni kan ju fatta att jag tappade all respekt för dom va?

Otrohet är ingen dödssynd, och ska inte vara det heller. Självklart ska ett lyckat förhållande bygga på tillit och ingen ska ljuga för den andra (och för många ingår trohet här, monogami då - vi tillhör varann). MEN ifall förhållandet redan är så fucked upp att en part tar sig rätten att äga och kontrollera den andra så tycker jag att den andra personen inte gör ett dugg fel i att va otrogen. Varför ska hen ta hänsyn till en partner som inte respekterar eller vill hen väl, utan ser hen som en ägodel?

Hur fan kan otrohet ses som värre än att leja än mördare för att döda en partner som inte lyder sjukt kontrollerande regler?

Nej asså otrohet behöver inte vara världens grej faktiskt. Att vara otrogen är inte per definition detsamma som att vara en dålig människa (särskilt inte om det rör sig om ett fall där partnern är otrevlig).

Jag tycker alltså att partnern är den enda oskyldiga, den enda som inte gör fel, i berättelsen. Alla andra är grymt oschyssta.

Sen hade en ju såklart kunnat hoppas på att partnern hade orkat lämna Kungligheten för gott, men med tanke på normaliseringsprocesser och dyl. i destruktiva förhållanden är det kanske inte så konstigt att hen inte vågade/ville. 

 

Den svartsjuka Kungligheten ska åka på en lååång resa. Hen säger varnande till sin partner:

”Du får inte lämna slottet så länge jag är bortrest. Om du gör 
det så kommer jag att straffa dig när jag kommer tillbaka!”

Men dagarna gick och partnern kände sig övergiven och ensam, och åkte därför till sin knullkompis. Hen tänkte att Kungligheten nog inte skulle komma tillbaka förrän i skymningen iallafall. Efter att ha tillbringat ett antal timmar hos sin knullkompis kom partnern tillbaka till slottet. Då fann hen att vindbryggan spärrades av en soldat med draget svärd, som sa: 

”Här kommer ingen in! Det är order från Kungligheten. Gör ni så mycket 
som ett försök att beträda vindbryggan dödar jag er.”

Partnern sprang då till färjpersonen och bad att bli rodd över till slottet. Färjpersonen sa att partnern kunde få hjälp, men att det kostade 20 spänn. Partnern förklarade hysteriskt att hen inte hade några pengar på sig nu, men kunde betala sen. Färjpersonen ville dock inte gå med på detta. 

Partnern skyndade då tillbaka till sin knulllkompis och bad om hjälp, men hen vägrade låna ut pengar. Slutligen sprang partnern till sin vän, och bad att få låna pengar. Men vännen sa:

”Om du inte hade varit otrogen mot din Kunglighet hade detta aldrig 
behövt hända. Jag kan inte låna dig pengar mot 
bakgrund av vad du själv ställt till med”.

Så den alltmer desperata partnern gjorde ett försök att springa över vindbryggan. Redan vid det första steget blev hen ihjälhuggen av soldaten. 

Vem gjorde mest fel?
Vem bär mest ansvar för partners död?

Rangordna, och skriv gärna en kommentar om hur du tänker.

Skulle ringa olika bilverkstäder idag och kolla lite prisuppgift för service och annat för bilen. Usch alltså. 

 

Så pinsamt när dom frågar massa grejer som jag fattar att dom måste fråga men som jag inte har nåt svar på eftersom jag är helt jävla efterbliven när det gäller sånt där. Eller, ärligt talat så är jag en jävla rookie i tamejfan allt som rör grejer som ska fixas kring hus och hem. Altt!

 

 

Nyttiga grejer jag INTE är bra på:
- Datorer och annan teknik
- Bilar
- Reparationer (typ trasig kran, lampa, cykelkedja etc)
- Städning
- Matlagning
- Bygga grejer (eller måla/tapetsera)

 

- Jaga ut insekter

 

...

 

Måste förihelvete vara världens sämsta sambo. Får fan ta mig i kragen och lära in lite nyttiga grejer! Tröstar mig med att jag i övrigt är en fullkomligt awesome människa med massor av härliga egenskaper.  Och tur att jag är så självgod så att jag även i mitt ödmjuka erkännande av egna brister ändå känner mig nöjd. 

 

Nu ska jag städa toaletten. För första gången med ett särskilt toa-rengöringsmedel. Efter 5 år i "egen" lägenhet så har jag nu äntligen lärt mig att det behövs. Vilken grej va?

Är ni HEM-liga? Alltså duktiga på grejer kring hemmet?

Män(niskor) som brer ut sig på sätet i bussar kan nu ses på sidan machoikollektivtrafiken.se.

 

Jag är själv "macho" i kollektivtrafiken genom att jag brer ut mig - men INTE på någon annans bekostnad. Vill det sitta nån bredvid, ja då lämnar jag plats åt hen. Kan bli fruktansvärt irriterad på dom som inte gör det. 

Vid ett antal tillfällen har jag hamnat bredvid män (japp, bara män) som sitter och bresar med benen så en knappt får plats. Men nuförtiden när jag blivit lite modigare och har lite mer fuck-you-kapital så vågar jag faktiskt bresa på mina ben så att jag liksom trycker lite lätt mot hans. Och då har alla dessa macho-snubbar flyttat ihop benen. SCORE!

Jag blir tokig. 

 

Jag blir tokig på att så fort en kritiserar utseendehetsen så ska en få höra att det är ofeministiskt att klanka ner på sådant som ses som "kvinnligt". Att det är bättre att vara feminist på tjejers villkor, vad det nu betyder. 

 

Men hey guess what, jag är feminist på tjejers villkor. Jag jobbar för att krossa den enorma skönhetsbubblan och ändra normerna så att tjejer inte ska känna sig pressade att "vårda sitt yttre". Så att sminkande och klädval och hela fadderullan kan vara ett fritt val istället för ett outtalat tvång. Om inte det är på tjejers villkor så vete fan vad som är det.

 

Och ja, för att göra detta måste jag kritisera fenomenet "att sminka sig". Det betyder inte att jag kritiserar alla kvinnor som sminkar sig. Jag kritiserar STRUKTUREN, att det är norm att tjejer ska spackla på sig grejer i fejjan för att duga. Och jag kommer vidhålla att just sminkandet är en del av av den ojämställdhet som råder i samhället - att tjejers utseende är så jävla viktigt men inte killars. Och jag kommer att säga att detta hänger ihop med överdriven objektifiering av kvinnor, med tjejers ångest över sitt utseende och annat otrevligt.

 

För mig är det självklart att gränsen mellan en "sund" utseendefixering och en "sjuk" utseendefiering är otydlig och flytande. Att de båda hänger ihop med varandra, tangerar, samverkar. Att viljan att vara snygg har en baksida, att det innebär en rädsla för att vara ful - och att en sådan rädsla skapar ångest. Och för att komma till bukt med denna ful-ångest så tror jag att vi måste kritisera snygg-viljan.

 

Det går liksom inte att önska att ingen tjej ska behöva må dåligt över sitt utseende och samtidigt raljera om hur naturligt det är att vilja vara snygg och att sminkande inte alls är nåt vi bör kritisera utan bara ett uttryck för estetik och kreativitet. För det är inte sant, tyvärr. 

 

Så länge tjejer sminkar sig varje morgon för att de känner ett outtalat tvång av att "vara snygga" och att denna snygghet dessutom är någonting som måste aktivt kämpas för att uppnå - ja då kommer jag att förbanna i stort sett allt som har med skönhet att göra.

Jag tror absolut på att det i vissa fall går att vilja vara snygg utan att vara rädd för att vara ful, att en del älskar smink och mode utan att det känns som ett tvång osv. MEN jag tror inte på att det går att lyfta fram det positiva i typ sminkande utan att på samma gång reproducera tvingande snyggnormer om att tjejer bör vårda sitt yttre.

 

 

Jag vet att det är provocerande att höra och visst är det ingen som tvingar dig att ta ansvar för andra tjejers mående. Men om du nu är en människa som vill kämpa för att minska utseendefixeringen i samhället och som vill vara feminist på tjejers villkor - då kanske det är en god idé att kritisera den snyggnorm som skapar så mycket ångest hos tjejer. Och sminkandet som en del i snyggnormen. Just saying.

 

Ska ni gå på demonstrationen? Själv kan jag inte eftersom jag ska lira fotbollsmatch. Men jag är med i tankarna!

Lördagen den 25 maj så inviger vi sommaren genom att demonstrera i Tantolunden där vi samlas för att lyssna på talare och känna styrkan och kärleken feminister emellan.

Mer exakt plats: Lignaängen, ängen vid korsningen mellan Hornviksstigen och Skarpskyttestigen på lördag kl 15.

Tror såna här initiativ är viktiga för att få upp allmänhetens ögon för vad som händer. Förhoppningsvis blir det lite om det hela i media också.

 

FUCK THE LAW säger jag bara. Och fuck "vi måste ta det på en demokratisk väg". Nej för helvete. Öppna upp till debatt på fler sätt. Ingen skadas av lite sprej på en reklamskylt, annat än företaget men det får dom fan tåla - och det förtjänar dom. 

 

Och jag tror inte på snacket om att "men sånt där ger ju bara er dåligt rykte" för det ger så mycket mer än det tar. Människor ser det och det blossar upp i media. Jag är helt amazed av alla människor som vågar kedja fast sig vid oljefartyg, starta en pussy-riot, spraya över sexistisk reklam m.m. Däremot gillar jag inte aktivism som riktas mot enskilda individer typ att hälla färg över nåns pälsjacka. Det är strukturerna vi vill åt, inte enskilda individer liksom. 

 

Men däremot kan ju det här idealistiska tänkandet bli lite läskigt. För tänk om dom med "fel" värderingar också börjar spreja ner grejer med typ rasistiska budskap? Så det är ju inte själva lagbrytandet i sig som är rätt, utan just när det görs för att förbättra situationen för individer (vilket feministiska budskap gör, men ej rasistiska). 

 

Jag vill också vara en olydig rebell. Men vågar fan inte. Måste skärpa mig. 

 

Fan va jag svär alltså. Var och varannan mening. Kryddar på språket lite. Både "fan det glömde jag" och "jävlar va bra du är!" och "men skärp dig nu förihelvete". Och så lite "fett" och "najs" och "sweet" på det bara för att dom orden är så roliga :)

Ibland frågar folk mig varför jag tycker det är fel att vara intresserad av smink och mode. Och då måste jag ju först och främst svara att nej för helvete jag dömer inte individer på det sättet, men visst har du rätt i att jag tycker att grejer som kretsar kring mode och smink ofta är jävligt problematiskt.

 

Och då säger nån:

Jag har så jävla svårt att bemöta det där. Å ena sidan vill jag inte fördöma nåns intressen. Killens syrra är ju superintresserad av kläder och design och jag vill inte på nåt sätt ta ifrån henne den glädjen eller säga att det är fel (bara för att jag inte gillar det liksom). Jag kan själv gilla att vara kreativ både med heminredning och kläder. Det behöver ju inte alltid vara problematiskt liksom.

 

MEN (med capslock aktiverat för det är ett fett stort jävla men) som det ser ut just nu så tycker jag inte att mode och smink framställs som nån harmlös, kreativ grej en gör "för att det är kul". Mode och smink används just nu som marionetter i knullbarhetsnormen (fulfobin), där allt handlar om att kvinnor ska göra om sina kroppar för att kunna känna sig nöjda. En gammal äcklig kvarleva om att kvinnans kropp är till för att titta på och behaga andra. Modetidningar, modebloggar m.m spär bara på skiten ytterligare.

Att sminka sig och klä sig på ett snyggt sätt (att "vårda sitt yttre") är tamejfan ett jävla osynligt motto bland typ alla kvinnor. Det är en norm som är så sjukt stark att den kvinna som bryter mot den och inte "vårdar sitt yttre" hånas och äcklifieras. Folk blir chockade av att höra att jag inte sminkar mig, inte rakar mig osv. En del tycker det är äckligt också men det är inte poängen. Poängen är att det är en norm, en struktur, en osynlig oskriven regel som gör gällande att kvinnor ska vårda sitt yttre, punkt slut. 

 

För mode kan liksom aldrig få handla om att bara tycka att det är kul med kläder. Och smink kan liksom aldrig få handla om kreativitet. Det ska alltid buntas ihop med att göra sig snygg, knullbar, vårfin, sommarfräsch, sexig. Jag blir så inihelvete trött på det. 

I modetidningarna blandas kläderna med tips om hur du gör kroppen vårfin. "Raka, skrubba" och hela fadderullan. Nä fy fan alltså. Jag hatar det verkligen.

 

 

 

Varsegoa här får ni se vad studien handlat om i korthet, dock på engelska eftersom jag inte orkar översätta. Men det finns ju google translate! ;) 

Den som vill läsa hela uppsatsen kan mejla mig på [email protected] så ska jag langa över den till er. Den är på svenska.

 

Abstract

Background: Male underachievement in western education systems has existed for several decades, and many researchers believe that current masculinity norms are an obstacle for boys’ school achievement and thereby a contributing cause to the gender gap.
Aim: The main aim of this study was to explore whether masculinity norms within Swedish secondary schools can be considered a contributing cause to male underachievement, by exploring what empirical content male teenagers subscribe to the notion masculinity norms.
Method: The study is based on interviews with six boys, equally distributed among schools with a low and high rate of male underachievement. A fenomenographic method was used to examine their variety of views and the results were additionally analyzed through gender theory.
Results: The main results shows that it is utterly important for teenage boys to follow current masculinity norms, containing a reluctance towards feminine behavior, a need to radiate “coolness” and to have an active social life. For the respondents from the school with high rate of male underachievement some masculinity norms stood in conflict with school achievement.
Conclusion: This study concludes that current masculinity norms can affect boys´school achievement, depending on the implication of masculinity norms in the particular school.

Key words: Male underachievement, masculinity norms, hegemonic masculinity, school achievement, secondary school
Nyckelord: Manlig underprestation, maskulinitetsnormer, hegemonisk maskulinitet, skolprestation, högstadieskola

I eftermiddag ska jag och min andra partner lämna in vår lilla baby som vi skött om, utvecklat och beundrat hela vårterminen. Som med alla babies så har även vår lilla puttefnutt medfört både positiva och negativa grejer. Mycket stolthet och kärlek, men också en del stress, oroliga nätter och massa skit att fixa med (i form av typ referenser...uuuäck).

Eftersom jag är en sån amazing spåkvinna så ska ni få följa min dag i känslor kring inlämnandet av uppsatsen.

Steg 1: Innan inlämning, även kallad IN-MED-SKITEN-BARA-fasen. Bara fixa det här, fan det här måste vi göra, amen skyyyyynda det här också paniiiiiiiiiiik!

Steg 2:Precis efter inlämning, även kallad TRÖTT-MEN-NÖJD-fasen. Pheeew, fan vad skönt. Vi fick väl med allt?

Steg 3: Ikväll, även kallad YIPPIKAYEY-MOTHERFUCKER-fasen. Hell yeah! Fan va grymma vi är asså. Nu firar vi med lite fotboll!

Ni vet i ungdomstidningar och sånt, så brukar det finnas en sån här fråga-om-sex-spalt typ. Jag hatar dom. Och jag hatar att andra människor svarar osäkra tonåringar på det sätt spalterna brukar göra. Såhär kan det se ut:

Fråga:
Hej! Jag är 14 år och tänker på sex hela tiden vad är det för fel på mig!? 

Svar:
Hej! Det är helt normalt att tänka på sex i din ålder...(blablabla).

 

 

För om du säger att något är normalt, så betyder det också att det finns något onormalt. Och om du svarar att det är normalt, så är det också att säga att det är viktigt att vara normal, att spä på det. Och den synen vill vi fan inte sprida vidare bland ungdomar, att det är viktigt att vara normal. 

 

Snacka hellre om att det är ofarligt och att "alla ser olika ut" och att det viktigaste är vad som känns bra för just DIG, inte vad andra gillar. Och om du absolut måste, snacka hellre om  "vanligt" än om normalt. Hellre ovanlig än onormal, liksom.

 

 

Har börjat kolla på en ny anime med brorsan nu, som är pretty amazing ur genussynpunkt än så länge.  Shingeki no Kyojin (Attack on Titan) som handlar om att jättar har tagit över mänskligheten och allt folk måste bo inom en enorm mur. Men så tar sig jättarna in och ett gäng coola people (typ lika många tjejer som killar) försöker göra motstånd. 

Superkul att den starkaste jätte-fightern får vara en tjej, och att det är så jämnt fördelat i övrigt. Vissa karaktärer, då både tjejer och killar, är känsliga och vissa är mer stoneface typ. Asbra! ska kolla på ett avsnitt nu :)

Män som våldtar är inte onda psykopater. Dom är helt vanliga män. Dom är någons kompis, någons bror, någons son. Dom kan vara trevliga, snälla, roliga och sköna snubbar i övrigt.

Det är dags att lägga ”våldtäkstmän är psykon”-myten på hyllan. Varför? Ja, inte för att på något sätt försvara våldtäktsmän och hävda att dom är hygglo innerst inne och att vi ska vara lite överseende eller nåt sånt. Verkligen inte.

Utan för att synen på våldtäktsmän som onda psykopater innebär att våldtäktsoffer kommer att misstros.

En man som faktiskt är trevlig, snäll, rolig och en skön snubbe i övrigt kan ju inte våldta då, om vi ska utgå från myten. Ändå händer det hela tiden att såna snubbar gör det. Och omgivningen ba ”näää men asså han är jättesnäll och inte alls konstig mot kvinnor, han skulle aaaaldrig!” och så misstros offret som pekat ut den snälle killen. Hur många historier har vi inte hört om just detta?

Vi måste sluta snacka om att alla våldtäktsmän är sjuka i huvudet, onormala och onda människor. Det är inte sant. Shit, for all I know så skulle väl nån snubbe jag känner kunna våldta någon. Visst skulle jag bli chockad om det visade sig att nån gammal gymnasiepolare jag gillat att hänga med blivit åtalad för våldtäkt eftersom ”han va ju så jävla schysst”. Men då vet jag, det går att vara schysst och våldta. Och istället för att ba ”nää hon måste ljuga han skulle aaaaaldrig!” så kan jag tro på våldtäktsoffret istället för att kalla henne för lögnerska. Vilket kan betyda mycket för nån som blivit utsatt för sexuella övergrepp, att bli trodd på alltså.

När jag säger att våldtäktsmän är vanliga män så menar jag ju såklart inte att alla män kan våldta, det hoppas jag ni fattar. För nej, de flesta män skulle inte ens överväga att förgripa sig på någon. Men dom som våldtar är vanliga – det går inte att känna igen vem som är våldtäktsman. Dom liknar andra män(niskor) och har inga ”varningstecken” som blinkar omkring sig (eller ja vissa extremfall kanske men ni fattar).

Vi måste acceptera tanken på att alla våldtäktsmän inte är onda. Förstå att dom är människor som är omtyckta och älskade. Att även älskvärda män(niskor) kan begå hemska brott.

OBS! I vanliga fall brukar jag skriva våldtäktsförövare (istället för våldtäktsman) då jag ogillar att spä vidare myten att kvinnor inte kan våldta, men eftersom diskussionerna kring just detta brukar handla om våldtäktsMÄNs sinneslag så har jag valt att skriva om det jag också. Också därför jag förutsatt att den brottsutsatta är en kvinna.

Blir borta hela daaaaaaaaan och kvällen lång. Så länge kan ni roa er med denna bild:

 

 

Läs! :D

Det har ni märkt va? 

 

Att bilder med hatiskt och kvinnoförnedrande innehåll, grupper som heter saker i stil med "look at these hoes" med massor av bilder på tjejer som putar med röven i stringtrosor, får finnas. Men när feministiska grupper lägger fram kritik, eller någon kanske lägger upp typ en amningsbild, då är det helt plötsligt inte okej. 

 

Det finns massor med exempel. Öppna ögonen så lovar lovar lovar jag att du kommer att se det. Titta på reklambilderna - vilket kön är oftare naket? Står i en sexuell pose? Plutar förföriskt med läppar? Anspelar på sex?

 

Och det får konsekvenser. Små flickor lär sig tidigt, inte bara från reklam utan från fladdrande ögonfransar och förföriskt vickande höfter i våra kära gamla Disney-filmer, att tjejer ska vara sexiga. Så de tar efter. Tror att de behöver vara fina för att duga. Och ju äldre de blir, desto sexigare vill de uppfattas. Desto knullbarare. Desto mer ångest över att inte räcka till, ångest över att ha lite fett på magen eller en finne eller för platt hår eller för små bröst.

 

För typ allt i hela jävla samhället fullkomligen strålar ut budskapet att kvinnor ska vara snygga, eller åtminstone försöka. Att vårt utseende är vår största tillgång. Jag är så trött på skiten. 

 

Nä nu jävlar är jag arg hörrni. Ni vet ju att jag spelar fotboll? Jag ska förklara situationen. 

I vår förening finns ett damlag och ett herrlag. Det finns ett lite "bättre" omklädningsrum som först var herrlagets (när damlaget inte ens fanns, är rätt nystartat) men som nu på senare tid börjat delas mellan lagen. Ett litet smärre problem har dock uppstått när det gäller för dam och herr att dela på detta rum. Detta genom att herrarna hela tiden lämnar sina grejer (skitiga kalsonger bland annat) utspridda över hela omklädningsrummet, både tar upp typ alla krokar och bänkarna. När damlaget då kommer in och ska byta om/ ha matchgenomgång finns ingenstans att sitta. 

Därför kom den smarta idén upp (från damlagets tränare) att vi skulle dela upp omklädningsrummet i två delar, så att herrarna kunde lägga sina saker på ena halvan (vilket de enkelt skulle få plats med) så att inte damspelarna behöver sitta på deras skitiga kalsonger. Trots upprepade tillsägelser fortsatte dock herrlaget att sprida sin skit överallt varpå en otroligt modig och underbar damlagsspelare (ja, det var jag) fick nog och helt enkelt slängde deras grejer som låg "på vår sida" i en hög på marken. 

 

Men serrni då vart det helt plötsligt tal om att det inte är möjligt att dela på omklädningsrummet längre.Och vilka åker ut tror ni? Japp, det gör damlaget.

 

 

Är det nån som ska åka ut så är det väl fan dom som är orsaken till att det inte går att samsas om rummet? NEJ HÖRRNI FÖR NU VAR DET MÄNNEN VA OCH ALLA VET JU ATT MÄNNEN ÄR VIKTIGAST. Suck. Kan det nån gång få vara så att ett damlag får fler fördelar än ett herrlag? Eller att det åtminstone är lika?

"En av de viktigaste ingredienserna i ett förhållande är sex".

Känner ni igen uttrycket? Överallt, i tidningar, film och bland gemene man/kvinna/hen så matas vi med påpekanden att sex är viktigt för ett förhållande. Eller tja, inte bara viktigt utan rentav ovärderligt.

En ska liksom ha sex hyfsat ofta (bra ska det vara också såklart - ett "fungerande sexliv" som det som kallas) för annars är en inte kär. Några gånger i veckan, jamen iallafall en gång i veckan. Och om inte det så åtminstone några gånger i månaden. Annars vet ju alla att förhållandet är på väg utför, att kärleken sinar och att nånting är fel.

JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DETTA SEX-HETSANDE!

Tänk om ett fungerande sexliv för nåt par innebär att ha sex en gång i halvåret? Eller en gång var tredje år? Eller inte alls? 

Egentligen är dom asnöjda med tillvaron, kära, trivs bra ihop och ingen känner liksom att sex är så jätteviktigt så jätteofta. Dom kanske till och med onanerar (!) oftare än dom har sex (alla vet ju att då är nåt fel, då tänder en inte på sin partner och jadajada...) Så ska dom behöva mötas av massa råd och tips och förmaningar om hur viktigt det är att ha sex ofta (och på rätt sätt). Snacka om att skapa ångest som annars inte skulle ha uppstått. Istället för att ba do whatever the fuck you like.

Folk kan trivas med att ha sex tre gånger om dagen. En gång i veckan. En gång i månaden. En gång om året. En gång vart tredje år. Aldrig. INGET ÄR FEL ELLER ETT TECKEN PÅ BRISTANDE KÄRLEK. Huvudsaken är att en hittar nåt som funkar med sin/sina partner/s. 

Så är det.

Jag måste erkänna att jag alltid haft svårt att se patriarkatet. Jag har faktiskt fortfarande svårt att se en könsmaktsordning i Sverige idag. Jag har svårt att se att kvinnor värderas lägre än män. För inte många saker i mitt liv och i min närhet gör att jag kan dra den slutsatsen. Bristande jämställdhet, det ser jag absolut, ASTYDLIGT. Men inte en könsmaktsordning där kvinnor är underordnade. 

 

 

Jag hör vad andra berättar. Jag läser forskning. Jag lyfter blicken och tittar globalt och historiskt, tänker vad konstigt om Sverige nu efter tusentals år av kvinnoförtryck skulle vara helt befriat från det.  När dom flesta andra länder dessutom sitter ännu djupare ner i skiten. 

 

Och jag blir så irriterad på alla dom som säger att det är så jävla uppenbart att kvinnor förtrycks precis överallt och hela tiden. För det är inte uppenbart när en lever i normerna och ser dom som självklara. Det är inte uppenbart när en inte själv märker av förtrycket. Och tro mig, jag försöker verkligen se det. Om det verkligen är så jävla uppenbart så är det väl jag som är sjukt korkad då. 

 

 

WOOOOW! UUUUSCH! AAAAAJ!

 

Jag gör det. Och rasistiska och homofobiska också. Och skämt om folk i rullstol. Och andra grova skämt om folk som dör och blir utsatta för hemskheter. Jag tycker det är jättekul, oftast.

 

 

Ändå tycker jag inte att såna skämt helt borde förbjudas eller upphöra. För jag tror att det går att skämta om allt, men att det handlar om hur och i vilket sammanhang. Jag drar inte ett sexistiskt skämt för kollobarnen, nej nej. Men bland feministiska vänner, yes yes. 

 

Och det går att dra rasistiska skämt utan att vara rasistisk. Åh jag vet inte hur många stå-upp komiker jag lyssnat som sagt nåt om nån etnicitet och det är liksom så uppenbart att det är ironiskt. Det får typ motsatt rasistisk effekt - skämtet driver liksom med stereotypen och visar hur skev den är genom att dra det för långt. 

 

Det får liksom inte bli den effekten att skämtet spär på stereotyper (it's funny because it's true!") utan det måste liksom dras ett varv till så att den ursprungliga stereotypen ses som helt upfuckad. Alternativt va så jävla extremt att det inte går att tolkas som nåt med sanningshalt i. 

 

 

Men det är en svår avvägning.

 

 

 

 

 

För det första så vill jag ba påpeka att när jag känner mig snygg, så är det inte särskilt likt det som ses som snyggt av de flesta andra (tror jag...)

 

Jag känner mig snyggare här:

 

 

Jag känner mig snyggast osminkad, men utan orenheter i hyn så kanske lite foundation krävs. Jag känner mig fin i lite knäppa färgglada kläder, gärna en blommig shortsklänning med mönstrade strumpbyxor under och pippilotta-kängor och mitt snusmumrikhalsband. Och sen kan lite bad-ass kläder vara helt rätt, så jag utstrålar lite kaxighet. Liksom bryter av det där gulliga. Kort, lite halvruffsigt hår gärna. Det är så jag vill se ut när jag vill va snygg, snygg på ett coolt alternativt sätt inbillar jag mig. 

 

Men ändå så är det inte ofta jag ser ut så. Varför? För att det:

A: Tar tid att leta kläder och sminka sig 
B: Jag känner mig (oftast) lika glad även utan allt det där

Sen ibland känner jag att jag har massor av tid och är verkligen verkligen sugen på att prova kläder och sånt. Och då gör jag det. Inget fel i det. 

Visst kan jag vilja vara snygg. Men jag är aldrig (nåja, nästan iallafall) rädd för att vara ful. Jag får alltså inte ångest över att INTE vara snygg. Och då finns det faktiskt inga problem med att "piffa till sig" (annat än att jag reproducerar snygg-normen då...)

 

 

 

Att vilja vara snygg på det sättet som normerna säger (skönhetsidealet, ni vet hur det är) är fett mycket värre än att vilja vara snygg enligt sin egen definition (oftast). Eller? Såvida inte din egen definition av vad som är snyggt stämmer överens med idealet. Men hur fan ska du veta det, när du ända sen barnsben blivit inpräntad i att idealet är det vackra?

 

Men att vilja vara snygg, både egen-snygghet och ideal-snygghet, är fan problematiskt. För oavsett vilket du strävar efter så finns stor risk att viljan att vara snygg grundar sig i en rädsla att vara ful. Fulfobi. Och fula, ja det är vi alla ibland, vissa mer än andra. Fula, inte bara efter idealet utan också efter vår eventuella egna annorlunda definition av skönhet. Och då blir det så jävla begränsande att inte kunna känna sig nöjd utan att va snygg. 

 

Jag blir så trött på dessa ständiga "känn dig vacker oavsett blablabla" för det förutsätter liksom att det är viktigt att känna sig vacker hela tiden i varje jävla sammanhang. Och det är bullshit. Det går alldeles utmärkt att känna sig ovacker och ändå va lika lycklig som när en känner sig snygg (I am the living proof).

 

Jag är så trött på att andra bedömer mig för hur jag ser ut. Jag blir inte ett dugg jävla glad när någon säger att jag är snygg eller fin. Faktiskt inte. För varför skulle jag vilja behaga andra med mitt utseende? Människor jag inte ens är attraherad av?

 

Vad är det som ger dig rätten att bedöma någon annans utseende, och dessutom berätta det för personen i fråga? Och varför i helvete är det viktigt att tala om för personen vad DU tycker är snyggt på hen? Kan hen inte få bestämma det själv?

 

Om du vill uppmärksamma nån och göra den glad, hur ska du kunna låta bli att säga nåt ytligt? Vad ska du säga istället?

 

 

 

Asså, det här med att anledningen till att folk vill vara snygga är för att dom vill ha större valmöjligheter av människor att knulla med. Nej men asså nej.

 

Jag köper absolut att en vill va attraktiv för potentiella liggpartners. Och det är väl inte så konstigt? Men det förklarar ju inte varför monogama personer som är i ett förhållande fortfarande fixar sig, även när dom inte träffar varann? Och det förklarar inte varför snygghet hyllas även bland vänner. 

 

Nej det går djupare än så. 

 

Fastän jag är världens coolaste och självsäkraste (läs: självgoda) människa så händer det ibland att jag kommer på mej själv med att vilja behaga andra med mitt utseende. Asså folk jag inte ens känner.  Oftast är det män runt min egen ålder, såna som liksom skulle kunna va intresserade av en. Så kommer den där känslan krypande, ni vet, ”shit jag är ful när han ser mig guuud vad jobbigt” och så vill jag fixa håret och klä på mig mer smickrande kläder. Så att han ska gilla det han ser. För det är liksom viktigt av nån konstig anledning. Fastän jag redan är upptagen och dessutom inte är ett dugg intresserad av att ligga med personen i fråga.

Och jag blir så jävla trött på mej själv då. Att jag inte kan släppa den där gamla vanegrejen att vilja va snygg för det motsatta könet. Det som va så jävla viktigt på högstadiet, att visa sig knullbar för alla killar (även dom man tyckte va fula av nån knasig anledning.

Ibland kan det också slå till när jag är bland många kvinnor som själva är väldigt fixade eller som håller på att fixa sig. Då kommer den här äckliga känslan av att ”nu är jag  fulast och borde göra nåt åt det” typ.  Blir lite avis på att dom är snyggare än mej liksom.

Men vet ni vad som händer 10 sekunder efter att den här känslan uppstått?

Jag botar mej själv! Tänker: ”Och varför är det viktigt för mig att känna mig snygg nu, egentligen?” och även ”Vill jag verkligen att min glädje och känsla av att duga ska va beroende av om jag är snygg eller inte?”. Samt slutligen ”Men förihelvete skärp mej själv och va cool istället”. Funkar varje gång. Typ.

Ofta säger människor till mig att dom har roligare när dom är uppiffade, känner sig gladare och mer tillfreds med lite snygga kläder och lite mascara på. Att dom mår bättre om dom lägger lite tid på sitt utseende, helt enkelt.  Och så frågar dom mej:

- Varför är det fel att göra sig snygg?

Och jag vill svara att det är inte fel, det är förståeligt. För vi (och särskilt vi kvinnor) får genom hela livet lära oss att det är viktigt att vara snygg. Att det hör till allmänt hyfs att klä sig lämpligt och inte stövla omkring på stan i pölsiga mjukisbyxor. Att vi genom att vårda vårt yttre kommer att bli mer omtyckta och bemötas med mer respekt än om vi inte gör det. Och det blir vi också. Det finns en snyggnorm, helt enkelt, som är svår att bryta med.

Men sen vill jag också svara att även om det inte är fel så är det kanske skadligare än du tror att vilja vara snygg, och att må bättre när en känner sig snygg. För då är ditt välmående beroende av ditt yttre. Och ofta av hur andra uppfattar ditt yttre, eftersom vi tenderar att bry oss om vad andra människor tycker är vackert och anpassa oss efter det (skönhetsidealet liksom). Och det kan bli så jävla jobbigt.

För det finns ju en annan sida av myntet. Om du mår bättre när du känner dig snygg, mår du ju sämre när du känner dig ful. Visst?

Det kan bli så jävla jobbigt att ha ångest över att vara osminkad, ha fettigt hår, fula kläder – ja helt enkelt känna sig ful. Det kan va så jävla jobbigt att känna att den där utekvällen inte alls kommer bli lika rolig nu när du fått några stora finnar på hakan. Eller känna att du inte kan hänga med till badhuset sådär spontant för att du inte rakat benen.  Eller inte vilja gå till skolan för du hittar inga kläder som du känner dig snygg i.

All den tid och energi det kostar för att tänka på ditt utseende utan att du ens är medveten om det. För tänk om du kunde  trivas lika bra i att gå osminkad? Tänk om du kunde känna dig glad på festen fastän hela ditt ansikte var glåmigt och finnigt? Tänk om du kunde gå ut och äta middag med polarna fastän ditt hår totalt fuckat upp sig i regnet?

Tänk om du kunde vara lycklig oberoende av hur du såg ut. Det skulle va nåt va?

Usch för det. 

 

Tidigt på högstadiet blev jag smittad av kroppshetsen. Jag blev retad och mobbad när jag helt obrydd gick osminkad i min rosa fleecedress, mullig och not giving a damn hur jag såg ut. Så jag började anpassa mig för att slippa kommentarerna och blickarna. Slutade äta godis (typ) började göra situps för att bli av med putmagen, jamen ni fattar grejen. Började sminka mig. Klä mig 'normalt'.

Mina föräldrar märkte ju att nåt va fel och jag berättade för dom om läget tillsist. Och vet ni vad pappa sa när jag berättade hur killar retades och att dom tyckte att jag var tjock och ful?

- Dom är bara avundsjuka för att du är så stark. Skit i dom.

Mamma och pappa sa typ aldrig att jag skulle göra något för att va snyggare, mer behagfull. Jag minns när jag hade fått en ny pyjamas som jag älskade och ville gå i den hela tiden. Då fick jag det. Dom tillät mej bada topless fast jag va typ 11 för att jag ville det, började inte förmana om hur tjejer ska täcka sig. 

 

Dom berättade ofta  för mig hur smart, snäll, rolig, charmig, härlig, underbar jag var. Men fick mig aldrig att känna mig uppmärksammad för att jag var vacker eller söt. Tack för det. Tack som fan.

 

Meeen nu gör jag ju det va. Har börjat kolla på Prison Break (jaa jag vet att jag är fett efter men det är jag alltid) och jag är helt jävla såld. Men liksom fängeslekulturen där = konstant jävla macho-jargong. Lever inte som jag lär...

 

Oooh macho-männen

Fick en klargörande kommentar från Sonica Lo.

När man pratar om att för få våldtäktsmän döms så handlar det (oftast) inte om att fler ska dömas på slentrian även fast inte tillräckligt med bevis finns utan om att fler som faktiskt uppenbarligen HAR begått ett brott ska drömmas för det. 

Många av de fall som blir nedlagda handlar inte om att bevis saknas. Ibland kan till och med förövaren erkänna till vad offret berättar, det kan finnas vittnen och/eller bevis i form av kroppsvätskor, blåmärken, sönderrivna kläder och så vidare men fallet blir ändå nedlagt på grund av "förmildrande omständigheter" som att offret var för berusad eller för nykter (ja det senare har också förekommit), att förövaren var berusad, att offret haft sex med förövaren tidigare, att offret sa ja först men sen ångrade sig och sa nej "för sent", att offret varit kär i förövaren, att offret flirtat med förövaren tidigare på dagen, att offret inte varit tillräckligt ledsen dagen efter osv. 

Så, jo det hade varit bra om fler förövare blivit dömda, men inte de där bevis saknats utan de fall där fördomar om hur ett riktigt offer och en riktig förövare ska bete sig påverkat utgången. 

Att alla våldtäkts-fall inte ska sluta i dom är helt korrekt. Men att fler borde göra det är inte fel eftersom vissa förövare i dagsläget frias på fel grunder.

Så sant som det är skrivet.

 

Och ingen agerar. Det är fan dags att ta krafttag mot trakasserier i skolorna. Nåt jag tror starkt på är en obligatorisk livskunskap/normkritik/genus-timme i skolorna, både för elever och personal. Diskutera homofobi och sexism på ett vettigt sätt, få ungdomarna och lärarna att tänka till. Att vägra acceptera det. 

För du hinner ändra dig va. Det är chill. Och spelar våra val verkligen så stor roll för hur lyckliga vi är? Älskar hur Hanapee uttryckte sig:

Kanske handlar inte livet om att välja rätt utan om att bara göra. Kanske handlar det om hur vi förhåller oss till det vi gör – och det kan vi ju faktiskt välja i rätt stor utsträckning.

 

Det blossar ofta upp en debatt om hur sjukt det är att så få döms för våldtäkt, på många feministbloggar och andra smarta plattformar. Där sjukt smarta, normkritiska, välmenande människor hänger. Men jag tycker faktiskt inte det är konstigt att få döms för våldtäkt. Eller ens fel. 

 

Asså missförstå mig inte, våldtäktsoffer misstros och det är fett dåligt. Det är väl klart som fan att massa människor inte går omkring och säger sig ha blivit våldtagna, när det (tyvärr) fortfarande är förknippat med så mycket skam att ha blivit utsatt. Jag tycker verkligen att rättsväsendet och människor i övrigt ska tro mer på den som blivit utsatt.

 

Men att tro på att en våldtäkt skett är inte tillräckliga skäl för att döma någon för det. Det krävs bevis. Och just när det gäller våldtäkt så kan det va väldigt svårt eftersom människor faktiskt ofta har sex frivilligt, till skillnad från när det gäller typ en misshandel. Ord står ofta mot ord och då väger den juridiska falangen "oskyldig tills BEVISAD skyldig" jävligt tungt. Det går liksom inte att ta bort grejen med bevisbördan just när det gäller våldtäkter, för det sabbar ju idén som rättsväsendet bygger på - att det ska stå bortom allt rimligt tvivel att gärningspersonen faktiskt har begått ett brott.

 

Men att nån inte blir dömd för en våldtäkt betyder ju inte att en våldtäkt inte skett. Det betyder ju bara att det rent juridiskt inte finns tillräckliga bevis. På samma sätt som ett mord är ett mord även om förövaren inte åker fast pga bevisbrist. 

 

Så nej, jag tycker inte att fler våldtäktsförövare ska dömas. Men jag tycker att fler våldtäktsoffer ska bli trodda. Det finns ingen motsättning i det. En polis och en domare kan ju rent personligt/subjektivt tro på den person som kommer in med en våldtäktsanmälan, samtidigt som dom senare kan inse att det saknas tillräckliga bevis för att döma förövaren.